Jag har precis sett Uppdrag gransknings program om den alternativa högern och hur främlingsfientlighet, rasism och hat sprids fritt och påverkar oss alla.
Samtalstonen i sociala medier, på gator och torg hårdnar. Det är i många sammanhang jag tvekar på att ta upp vissa ämnen i rädsla för att någon ska ta illa upp på grund av att de själva identifierar sig med eller tänker rösta på partier eller grupperingar som står för värderingar som skiljer sig något enormt från mina.
Valet närmar sig och jag är väldigt orolig för valresultatet. Jag hoppas att partierna i riksdagen tar sitt ansvar och hittar lösningar som gör att allt det Sverige står för när det gäller medmänsklighet, solidaritet, öppenhet och tolerans går segrande. Vi kan inte låta hatet styra oss, vi kan inte låta rädslan för varandra växa och få ännu mera makt.
Jag önskar att politiker nu skulle hålla brandtal likt det Martin Luther King höll om drömmen om ett samhälle för alla, som inte fokuserar på ojämlikhet utan på det som förenar oss och hur det som är ”vi” ska leda oss. Hur vi tillsammans ska stå upp för våra demokratiska rättigheter, för religionsfriheten, för fria medier, för öppenhet – det jag kallar Svenska värderingar.
Jag har gjort för lite för att påverka samtalet i samhället, jag har alltid inte tagit ställning när jag haft möjlighet, jag har ofta varit tyst.
Jag hoppas verkligen du utnyttjar din rösträtt och även om du inte är så intresserad av politik ändå röstar. Det finns svårigheter med alla partier. Det finns besvikelse, förakt mot politiker, känslan av att samhället har svikit på olika områden men just därför är det så viktigt att du vill vara med och påverka.
Jag ska fram till valet försöka att inte vara tyst. Jag har tankar och åsikter och vill påverka. Tillsammans kan vi påverka valresultatet och hur samhället ska se ut framöver. Men hur jag ska göra vet jag inte, att göra det inom ett visst parti känns svårt. Men jag vill inte bara sitta tyst och tänka, jag vill på något sätt försöka påverka. Vill du vara med?
Årets sista dag. Jag sitter på ett tåg mot Härnösand, dagen efter att resan skulle nått sitt slut. Trasig tuta på tåget och elfel utanför Stockholm gjorde att vi fick spendera en natt på hotell i Stockholm som SJ fick bjuda på. Om jag ska försöka sammanfatta detta år från mitt perspektiv har det varit många tillbakablickar och mycket historia.
Gamla saker ger nytt liv
Som arbetsledare på Erikshjälpen Second Hand Skene fylls dagarna av många gamla och fina saker som kan säljas och användas igen. Samtidigt är det ett svårt att prioritera rätt och leva med att det alltid finns mer att göra, fler gåvor att ta hand om, fler volontärer och personer som arbetstränar som jag vill ha mer tid tillsammans med. Jag är så glad och tacksam över att få vara en del av denna verksamhet som tack vare alla fantastiska medarbetare av olika slag, kunder som handlar och människor som väljer att lämna så fina gåvor till oss, kan vi bidra till att fler barn får det bättre.
Jerusalem och Betlehem, heliga städer med brusten tillit
Resan till Israel och Palestina som Emma och jag gjort under året har satt sina spår. Regionen är en trasig mittpunkt för de tre största världsreligionerna, konflikten gör att just tro och religion är så känsligt. Det var en spännande resa, många möten och upplevelser och platser som jag tidigare bara läst om. Gravkyrkan, myllret i gamla stan, västra muren, olivbergets fina utsikt över Jerusalem, Betlehem och muren som omringar staden och är på så många sätt en tydlig bild av ofrid. Uppdelningen av människor, svårigheterna för befolkningen att resa och besöka vänner och släkt, osäkerheten, den starka betydelsen av identitet har gett mig många tankar om vem jag själv är och även hur lite jag faktiskt vet och förstår. Jag är en väldigt prioriterad svensk medborgare med lagstadgad rätt att uttrycks min tro. Här finns möjligheten att vara sjukskriven, få nya chanser att komma tillbaka till arbetslivet, högkostnadsskydd för sjukvård och medicin, fri utbildning och en välfärd som skapar en trygghet. Men den tryggheten är inte för alla, många står utanför, har hamnat mellan stolar, tvingas vänta i åratal på beslut om att få stanna eller tvingas återvända till länder med svåra konflikter. Jag vill vara med och hjälpa till så att fler kan få del av alla de privilegier vi har, både här i Sverige och runt om i världen. Vi är rika, trots att fattigdom finns. Vi är trygga, även om många är otrygga. Vi tänker ofta att vi kommit så långt i utvecklingen men på många sätt är det samma svårigheter som återkommer i historien, oavsett om det är för tusentals år sedan i heliga städer eller i en ganska liten kommun i Västra Götaland. Det handlar om fördomar, uppdelning och ibland ovilja att lyssna på varandra. Men mitt i allt detta finns hopp, människor som kämpar och driver på för att en förändring till det bättre blir möjlig.
Första lagfarten är betald, vi tituleras nu Skenebor
Vi flyttade till Marks kommun för tre år sedan. Första året bodde vi i en liten sommarstuga i Örby, vid Öresjöns strand, fint läge men trångt och lite kallt på vintern. Ett tillfälligt boende men andra ord. Sedan dess har vi hyrt ett hus i Torestorp, med fin utsikt och stor tomt. Men själva huset hade inte den rätta känslan för oss, inte heller detta en långsiktig lösning. När våra hyresvärdar plötsligt meddelade att huset skulle säljas var det dags att ta steget vi funderat på ett tag, att bli husägare. I somras var vi på visningar, funderade, försökte känna efter hur vi vill bo och så var det dags för budgivning. Vi vann och i augusti skrev vi kontrakt och har nu betalat vår första lagfart, målat och tapetserat, bott in oss och steg för steg försöker vi nu förädla huset som byggdes av arbetare vid Kungsfors textilfabrik i Skene 1950. Vår inredning är i största delarna från 50- och 60-talet och när vi flyttade in sa en ung liten kille som hjälpte till när han tittade in i flyttbilen ”det är bara brunt här inne” och visst är det så med alla teakfärgade möbler vi har…
På Backa Ringgata 4 i Skene bor nu jag tillsammans med min kära Emma och vår fina katt Silver. Det har varit ett år med många blandade känslor och svåra beslut. Fördjupade vänskaper och många nya kontakter. Så här årets sista dag känns det ändå ganska bra, och jag är nyfiken på vad som kommer hända framöver. Det enda jag vet är att det inte kommer bli som jag tänkt mig.
Denna port, Zionsporten i gamla stan av Jerusalem har tydliga spår av krig och skotthålen är idag med och skapar en helt annan struktur på muren än den ursprungligen haft. När vi var där gick ett stort antal Israeliska militärer in genom porten och det gav en bild som för mig säger så mycket på olika plan.
Zionsporten i Jerusalem som är sårmärkt av kulhål. Foto: Anders Josefsson
Beroende på vem du är kan du tolka den här bilden på så olika sätt. Som en bild av befrielse, eller ockupation, ökad säkerhet eller rädsla. För vissa innebär det stora antalet militärer och poliser trygghet och för andra innebär det övervakning, segregering och hinder för att kunna leva sitt liv fritt. Det finns ett ”vi” och ett ”dom” i Jerusalem och en misstänksamhet inför den andra.
Vissa påstår att Israel och Palestina-konflikten aldrig kommer kunna lösas, andra menar att det kan gå med att det inte är enkelt. Men bilden av att det bara står still och inte händer någonting som många sagt till mig tror jag inte stämmer. Mycket har hänt genom historien i denna stad och mycket händer just nu. Vad som händer i framtiden vet vi ingenting av, men att ge upp och bara acceptera att det är som det är och kommer alltid vara så, är ingen lösning.
Övre salen ligger precis utanför stadsmurarna av gamla stan i Jerusalem, på Zionsberget. Det är här som traditionen säger att den övre salen låg där Jesus firade den sista måltiden med sina lärjungar och därmed instiftade nattvarden och det var här lärjungarna väntade och sen fick ta emot den heliga anden när pingsten kom.
Lokalen är väldigt tom och enkel och på väggarna finns idag på några ställen arabisk text eftersom rummet under många år använts som moské. Att föreställa sig att det var just här som det hände är svårt, men tänker man sig ett annat rum, i ett annat hus på ungefär den här platsen så kanske…
Övre salen utanför Jerusalems stadsport vid Zionsporten. Foto: Emma Josefsson
När vi var där gick vi ut på gårdsplanen mellan husen och det finns en trappa som ledde upp till taket där det sas vara en fin utsikt. Ovanför trappan fanns en ung kvinna som fotade den fina utsikten med sin smartphone och så plötsligt glider mobilen ur hennes hand och den faller ner mot stenplattorna på marken som låg runt sex meter nedanför. Hon skrek till och börjar uppgivet springa ner för trappan. På marken var två äldre kvinnliga kristna pilgrimer varav den ena var nära att få telefonen i huvudet.
När hon hade kommit ner böjde sig en av de äldre kvinnorna ner, tog upp mobilen och konstaterade med stor förvåning att telefonen fungerade. Hon räckte telefonen till den unga kvinnan som väldigt förvånad kunde konstatera att det var sant, den fungerade trots detta långa fall och denna hårda landning. Hon hoppade och var glad och tackade Jesus. Efter det gick hon upp igen, ringde en vän och satte på videosamtal och visade sin vän att det var här som hon just hade tappat ner sin mobil och att den mirakulöst nog levde.
Det här är berättelsen om mobilundret vid övre salen och det skrivs för att du som läsare ska förstå att under så som att ömtåliga mobiler kan överleva höga fall mot en till synes säker död.
I natt kom Emma och jag hem efter en veckas vistelse i framför allt Jerusalem, men även med besök till Betlehem, Nasaret, Galileen, Jordanfloden, Kapernaum, och Tagba. Jag kommer framöver skriva ner några tankar och funderingar jag fått av resan och beskriva några av de möten jag gjort och upplevelser jag varit med om.
Jerusalem sett från Olivberget vid Tårarnas kyrka. Foto: Anders Josefsson
Att berätta om den här resan utan att nämna Gud är omöjligt. Närvaron av religiösa människor av olika tro är stark i hela Jerusalem. Kläder vittnar om vilken religion personen tillhör och därmed också i stor grad vilken grad du själv identifierar dig som Israel eller Palestinier. Det finns flera olika tillstånd du som inte har medborgarskap kan söka och även om du är medborgare i Israel är det inte säkert att du har samma rättigheter som andra.
Överallt i gamla stan sitter det övervakningskameror i hundratal. Varje steg du tar dokumenteras. Det skapar både en trygghet och osäkerhet. Det är ett kontrollsystem som kan vara kränkande när det gäller den personliga integriteten och visar något av den rädsla som finns för att något ska hända.
Oavsett om du är muslim, jude, kristen eller ickereligiös bedöms du utifrån utseende, språk och kan i vissa områden röra dig fritt och i andra är du inte välkommen. Militärer och poliser är närvarande på många ställen och som turist får du inte gå överallt i gamla stan, framför allt inte på kvällarna. De religiösa platserna som finns runt om i Jerusalem gör att olika människor söker sig till ”sina egna platser” så som Västra muren, al-Aqsamoskén och Klippdomen, Heliga gravens kyrka, Via dolorosa som slingrar sig genom de olika delarna av staden.
Möten sker sällan. Språk, kultur, religion och konflikter skapar ett starkt vi och dom. Palestinier i Gaza och Västbanken har inte rätt att åka in i Israel utan speciella tillstånd, som kan vara svåra att få och någon motivering eller möjlighet att överklaga finns inte. När man åker in i Betlehem som ligger bara tjugo minuter från Jerusalem sitter skyltar uppsatta om att det är förenat med livsfara för en Israel att åka in. För många innebär den Israeliska ockupationen av Östra Jerusalem, Västbanken och Gaza att människor i Palestina har en mycket begränsad rörelsefrihet. Det här leder till att Palestinier och Israeler väldigt sällan möts och därmed är det svårt att bygga förtroende för varandra. Det en Palestinier ser är många gånger militärer och poliser och det en Israel ser av Palestina är våldsdåd och demonstrationer som kan spåra ut och bli blodiga.
Konstnären Banksy har ett hotell med världens sämsta utsikt, Walled off hotel. Foto: Emma Josefsson
Under vårat besök i Betlehem gick vi förbi The walled off hotel som nyligen öppnat. Det sägs vara det hotell med sämst utsikt av alla, nämligen muren som Israel har byggt för att stoppa människor att åka fritt från Betlehem. Där finns ett museum som belyser konflikten mellan Israel och Palestina men även Storbritanniens roll och landets brokiga förflutna. I utställningen finns mycket konst som på väldigt kreativa och tänkvärda sätt belyser hur situationen ser ut, vad muren innebär, hur ockupationen gör sig påmind varje dag. Bland annat genom övervakningskamerorna.
Övervakning som troféer på Walled off hotel i Betlehem. Foto: Anders Josefsson
Utställningen var väldigt intressant och gav en bild och visade en sida av konflikten som Israel inte gärna pratar om eller visar upp. När vi skulle lämna hotellobbyn blev vi stoppade i dörren och portvakten sa ”teargas outside”, såg bekymrade ut och motade tillbaka oss in i lobbyn. Utifrån gatan kom människor in och hostade och stannade där en stund. Det var ett oväntat lugn i situationen och det kändes som att det inte var något direkt ovanligt. Det skrämde, för om något liknande skulle hända här i Sverige så skulle det vara stora löpsedlar dagen efter.
Att välja sida i denna konflikt hjälper ingen. Många är tydligt svartvita i denna situation och trycket är stort att tycka det ena eller det andra. Oavsett vem du frågar får du olika bilder och berättelser om utsatthet, hat, segregering och övervakning.
Min reflektion kring allt det här är att ”Gud ser dig” genom övervakningskameror och vid gränskontroller, av religiösa ledare och av myndigheter. Oavsett vilken religion du tillhör, om du är turist eller infödd, inflyttad eller på väg från Jerusalem så är misstänksamheten stor från alla håll. Fred tror jag endast kan ske genom möten och samtal, inte genom uppdelning, fördomar och murar.
I maj kommer jag och min fru Emma åka till Israel och Palestina. Vi kommer bo i centrala Jerusalem och göra besök på olika platser som historiskt och religiöst är viktiga, men även som påverkar livet i området idag för alla som bor och lever där.
Jerusalem är och har väldigt väldigt länge varit en väldigt laddad plats där motsättningarna är stora. Många gånger kommer frågor kring Israel/Palestinakonflikten upp och ibland upplever jag att man bör välja sida. Det finns så många tankar och åsikter om vad som är rätt och fel, ont och gott.
Jag hoppas att på den här resan se några exempel som för samman människor istället för att splittra. Möta människor som tror på en ljus framtid i fred och samförstånd. Jag hoppas lära mig mer om historien, de olika kulturerna och religionerna som på så många olika sätt präglar området.
En resa till det heliga landet eller det förlovade landet, som är heligt och viktigt både för judar, kristna, muslimer och alla de invånare som inte själva utövar någon religion och kan ses som sekulariserade. Under resan kommer vi besöka flera organisationer som finns på plats och arbetar med att ge stöd och verka för en positiv utveckling. Jag vill fördjupa mig i vad som krävs av ledare i dessa organisationer för att kunna hantera alla de intryck, fördomar och åsikter som påverkar det arbete de gör.
Har du tips och idéer på platser att besöka, människor att träffa, tankar att tänka eller annat blir jag jätteglad om du vill dela med dig. Fler tankar och funderingar inför, under och efter resan kommer upp här på sidan framöver, så håll utkik.
Efter en midsommar tillsammans med Emma i Norrtälje hos Elisabet, min svärmor är jag nu med radio. Jag som arbetat som journalist och då främst med radio har faktiskt inte hör och häpna haft en radioapparat de senaste åren förutom i bilen. Jag som många andra lyssnar numera framför allt på radio via internet och som podcast.
Radion är av märket Radiola. Modellen är tillverkad 1973-1974 (tack Lars Lindskog på Radiomuseet i Göteborg för informationen om tillverkningsår). Den har tidigare ägts av Emmas mormors mor Ida Maria Larsson (1883 – 1977).
Jag sitter nu och lyssnar på Sommar i P1 på denna radio, ett program som sänts varje sommar i Sveriges Radio sedan 1959. Kanske har Maria Larsson suttit i huset Karlslund (som de byggde 1914) i Spillersboda utanför Norrtälje där vi nu firade midsommar och lyssnat på Sommar i P1 precis som jag gör nu. Eller så kanske det är Emmas mormor Nelly Eriksson (1906 – 1993), deras dotter som bodde på övervåningen använt denna radio för att lyssna på Svensktoppen genom åren som sändes första gången 1962.
En radio med historia helt enkelt. Funderar på vad som sänts och lyssnats på genom åren.
Ljudet är bra, men det är ett dovt brum ifrån den. Kanske kan jag hitta någon som vet hur man kan åtgärda detta. Vet du vad som krävs eller någon mer information om denna radio?
Öppet brev till Alice Bah Kuhnke, Kultur- och demokratiminister.
Hej Alice!
Jag heter Anders Josefsson och har i hela mitt liv varit engagerad i många olika föreningar och ungdomsrörelser. Jag vet vad det betytt för mig och som ledare har jag kunnat hjälpa många ungdomar som idag driver projekt, sänder radio, arrangerar festivaler, caféer och kulturevenemang där de blir tagna på allvar och får möjligheter att utvecklas.
Jag är idag bland annat ansvarig utgivare för Radio Live som är en ideell radiostation som sänds av unga mellan 15-20 år. Deras tankar, idéer och frågor sprids till många och påverkar på många sätt. Frågor om att vara ung idag glöms ofta bort och vuxenvärlden kan ha fördomar och förutfattade meningar om att unga är lata, oengagerade, okunniga och tas inte på allvar. Föreningslivet för unga ses i bland bara som lek, men det är på riktigt. Det är deras liv som formas och det de gör är på riktigt och påverkar samhället.
Jag är även valberedning för Ung Media som är det riksförbund som Radio Live är en del av och ser där på nära håll drivet och kraften som finns. Ofta bromsas engagemanget upp på grund av för mycket byråkrati och blanketter med svåra frågor, svårigheter att få ekonomiskt stöd, sponsring och bidrag och den stress det kan innebära att inte veta om verksamheten kan finnas kvar när ett visst projekt avslutas.
Med tryggare och mer långsiktig finansiering kan tryggheten göra att föreningarna utvecklas och växer. Fler kan engagera sig och mer verksamhet kan genomföras. Administrationen tar då inte över engagemanget och känslan av att få stöd på grund av att någon tror på det som görs skapar självförtroende och självkänsla. På köpet lär sig mängder av ungdomar mer om demokrati, människosyn, arrangörskap, ledarskap och att det är okej att försöka men inte alltid lyckas fullt ut.
Det är dags att höja stöden till barn- och ungdomsorganisationer! Stödet till ungas egen organisering har varit i praktiken oförändrat de senaste tio åren, samtidigt som antalet organisationer växer för varje år.
Ungas engagemang ska inte begränsas av sociala eller ekonomiska förutsättningar. Därför är det viktigt att ungdomsorganisationerna får schyssta villkor, ungdomsrörelsen ska vara en plats för alla unga!
Ungdomsrörelsens kraft behövs idag mer än någonsin för att bidra med lösningar på flera av de stora utmaningar som dagens generation unga möter. Arbetslöshet, bostadsbrist, sviktande psykisk hälsa och diskriminering är några av de självständighetsutmaningar som drabbar dagens ungdomar hårdare än tidigare generationer.
I höstens budget måste regeringen visa att detta är en rörelse som prioriteras. Det är dags att #dubblastödet
För regeringen är en satsning för att #dubblastödet till ung verksamhet ingen kostnad, det är en investering och besparing inför framtiden.
Nu behöver vi din hjälp för att dubbla stödet! Vad kommer du göra för att stärka ungas egen organisering?
I förrgår var jag med AnnaSara och Kristian på Cirkus då GodEl fyllde 10 år. En märklig gala med artister, utdelning av pengar till välgörenhetsorganisationer och en hel del prat. Som en blandning av en firmafest, kalas, konsert, stödgala, prisutdelning och reklamjippo. Höjdpunkten var hur som helst Electric Banana Band och Marit Bergman som verkligen levererade!
Igår var jag på seminarium på slottet med temat ”Värdebaserat Ledarskap – Att växa genom att utmana mina gränser”. Många samtal och tal om att våga misslyckas och utmana sig själv och andra. En höjdpunkt där var Loreen som gav en skön paus i tänkandet och samtalen.
Här är en kort film som ger en liten bild av vad som hände.
Ett stort stort grattis till årets stipendiater av Kompassrosen, jag kan inte riktigt förstå att det nu är hela fem år sedan jag själv stod där och tog emot stipendiet…
Idag har arbetet med valberedningen för Ung Media satt fart på allvar då vi har planerat, tänkt, formulerat och satt plan för hur rekryteringen av personer som ska driva Ung Media framåt framöver startat.
Nu på väg hem igen genom landet på tåg. Är helt slut, men ganska glad.
