Skolkatalogen

Jag var kanske 10 år. Vi hade precis fått en ny skolkatalog. Det luktade något speciellt om katalogen. Det var glansiga sidor och alla foton var i svartvitt. På sida upp och sida ner ansikten, namn, klasser. Personer med olika status, olika positioner och roller. Vissa var mina vänner och andra var långt ifrån mina vänner.

Och så var det så klart en del personer där på bilderna som jag på olika sätt var extra intresserad av. Snygga, spännande, söta. Jag strök under en del namn, markerade med något hjärta här och där.

Men det fanns några personer som jag inte markerade, även om jag ville. Det handlade om killarna. Jag visste inte då att jag var bisexuell. Jag visste inte ens om att det ordet fanns. Att vara bög var bland det allra värsta som fanns. Det var ett skällsord som skreks ofta på skolgården. Jag hade på olika sätt lärt mig så starkt hur fel det var.

Min skola låg på landet utanför Linköping. På 90-talet när jag växte upp fanns det få förebilder. Ord som queer, pride eller hbtq fanns inte i min värld. I skolan hamnade man längst ner i hackordningen om man inte passade in. Jag växte upp i en frikyrka där det fanns ett starkt motstånd och djupt suckande kring allt som hbtq hette. Om det någon gång var en homosexuell person på tv så var det Jonas Gardell. När Micki (Ola Forssmed) kysste en man i Rederiet för första gången på svensk tv öppnade SVT en kristelefon för att hantera all kritik. När utställningen Ecce Homo kom några år senare var det stora protester, både inom kyrkan men även i samhället i stort.

Jag var annorlunda, jag hade svårt att passa in. Jag var både klassens clown och jätteblyg. Jag var den där konstiga kristna killen som kallades Jesus eftersom jag hette ”Josefs Son” i efternamn. Jag var tjejtjusaren som i hemlighet också gillade killar. Där i skolkatalogen sitter jag, uppklädd i randig skjorta som en av många och tittar rakt in i kameran och ler.

Regnbågens färger

Regnbågens färger påminner mig om att vi alla är olika, att det finns en mångfald i skapelsen.

Jag känner mig bekräftad i regnbågens färger så här vid en sjö efter ett dopp, som att jag hör till även om jag inte följer normen. Som att jag får vara den jag är. Det är verkligen inte alltid enkelt eller självklart.

Jag är bland annat man, gift, badgalen, retrofantast, nyfiken, kristen, och bisexuell.
🌈🩳🙏🏼🧡🐝

Tänk dig att du är…

Insamling till Erikshjälpens arbete för barn på flykt från Ukraina i Kinna Missionskyrka 27 mars 2022

Anders Josefsson från Erikshjälpen berättar historien om Erikshjälpens grundare Erik Nilsson, barn som är på flykt från Ukraina och viljan hos barn i Mark att bidra med det lilla vi har och det lilla vi kan. Inspelning från KNMK Celebrate! HOPE 🇺🇦 Ukraina, en musikgudstjänst med insamling till stöd för Ukraina i Kinna Missionskyrka 27/3 2022.

Temat för kvällen var Hopp. Insamling skedde i samarbete med Erikshjälpen Second Hand Skene. #erikshjälpen #ukraina #barnsrättigheter #insamling #välgörenhet #hopp #krig #markskommun

erikshjalpen.se

En annan dag

Solen skiner starkt, i morse visade termometern -13.5 grader. Ute ligger ett tunt lager snö och träden gnistrar av frost. Jag sitter i soffan och dricker kaffe och äter chokladbitar från asken. På ryggstödet ligger Silver och njuter av solen.

Det är en annan dag.

Nuet kommer bli historia, det som händer i vår värld med pandemin kommer det skrivas om. Det är så mycket som har förändrats de senaste två åren. Vi har lärt oss att hantera det annorlunda. Att hålla avstånd, handla ensamma, umgås mindre och inte kunna besöka stora festivaler och konserter. Människor räknas och vi behöver köa. Vaccinationsbevis ska kunna uppvisas, men trots det kan vi bli smittade och sprida smitta vidare. Nya varianter av viruset avlöser varandra och det är ingen som riktigt vet vad som händer.

Det finns någon form av osäkerhet i luften inför framtiden. Vad kommer hända när pandemin väl lägger sig? Vilken värld har vi då? Kommer vi fortsätta hålla avstånd? Kommer vi ta avstånd från varandra? Kommer nya konflikter blossa upp? Hur kommer ekonomin påverkas? Vad händer med klimatet? Kommer solidariteten öka eller minska?

Svaren får vi en annan dag.

Det är så många som känner sig utanför, ensamma. Det finns så starka normer om hur man ska leva sitt liv, så många som inte passar in i den mallen. Tänk om vi skulle bli mer toleranta, öppna och accepterande. Tänk om vi alla skulle kunna passa in genom att vi är olika, unika och älskade.

Jag läser Jonas Gardells bok Ett lyckligare år, om kampen för att kunna vara den man är och att leva det liv man önskar. Det är många som fått kämpa för sina rättigheter. För att få vara sig själva. Jag tänker på den kamp som många fått utkämpa för religionsfriheten, hur frikyrkliga förföljdes för sin tros skull. Hur människor med olika sexuell läggning fått utstå hat. Hur arbetare på fabriker fått organisera sig och kämpa för rimliga löner och bättre villkor. Hur kvinnor fått kämpa och fortfarande måste göra det för att tas på allvar. Hur rasismen och främlingsfientligheten ökat och minskat genom historien.

Det är många saker som upprepar sig och går i vågor, kampen är inte över. Vi är en liten pusselbit i den stora historien och jag vill tro att vi tillsammans kan göra en skillnad.

Det vi gör just nu, hur vi ser på varandra påverkar en annan dag.

Av den här jorden

Jag var kanske tio år och arg. Jag kommer inte ihåg på vad, men arg var jag. Troligen på att jag inte riktigt passade in i skolan och kände mig utanför.

Över åkern hade jag gått som så många gånger dom cirka tre hundra meterna som det var hem till farmor och farfar. I farstun stod farfars stövlar och det luktade jord. Inne i köket satte jag mig på kökssoffan, jag minns precis dofterna och kommer ihåg hur det såg ut.

Farfar undrade hur det var. Jag är arg sa jag, men berättade nog ingenting mer om vad det berodde på. Kom med mig sa farfar och gick ut i farstun och tog på sig sina stövlar och en sliten jacka. Han gick ut på åkern och jag bara följde efter. Vi kom fram till ett stenröse och så berättade farfar att när han var liten och arg brukade han gå till just det här stenröset och kasta sten. Han böjde sig ner och gav mig en sten och sa åt mig att kasta. Sten efter sten kastade jag och även farfar kastade några stenar. Det var som om ilskan tog slut och mitt i alla frustration kunde vi skratta tillsammans.

Farmor och farfar har gett mig så mycket värme och kärlek, deras kärlek till varandra har lyst i deras blickar. När jag gick dit efter skolan kunde jag ibland smyga in på deras kontor och lägga av telefonluren bara för att inte mamma eller pappa skulle kunna ringa dit och säga att jag skulle komma hem. Tillsammans täljde vi smörknivar, åkte traktor, åt av farmors goda bullar och planterade skog som i själva verket bara var en liten dunge på en stor åker. Jag har så många minnen och så mycket att känna tacksamhet över. Han har betytt så oerhört mycket.

Nu finns farfar inte mera. På fredag är det begravning i Flistad kyrka. Farfar skulle fyllt 95 år och har i hela sitt liv levt och bott i Flistad mitt på Östgötaslätten utanför Linköping. När han har flyttat har det varit mellan husen på gården eller till huset som farmor och farfar byggde på åkern bredvid. Tänk att vara så rotad och jordad.

”Av jord är du kommen.
Jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”

Hat och farligt vatten

För ett år sedan var jag i en simhall för att motionssimma. Det var en del andra människor där också, men långt ifrån fullt. När jag kom in och skulle gå i vattnet var det en familj nära stegen. Bana nummer ett var skyltad med ”simträning” och mamman i familjen var i bassängen, höll sig hårt i kanten och verkade rädd och osäker.

Pappan och två barn på kanske åtta och tio år stod uppe på kanten av bassängen och hejade på. Kvinnan hade en baddräkt på sig som täckte stora delar av kroppen men inte ansiktet. In i salen kommer en man på uppskattningsvis 55 år. Han klampar fram med självsäkra steg. Suckade och skulle precis ta tag i stegen och gå i bassängen när han plötsligt vänder sig mot kvinnan och säger:

”Äckliga jävla illaluktande halalkrabba”. Jag blev så fruktansvärt ställd och arg och röt ifrån och frågade vad han menade och om han förstod att det han just hade sagt var grovt rasistiskt. Jag fick inget svar och det var som om luften gick ur honom. Han vände sig om och gick bortåt. Jag kallade till mig en badvakt och berättade vad som hänt och han förde med sig mannen ut därifrån. Vad badvakten sa eller gjorde sen vet jag inte, men mannen kom inte tillbaka.

Chockad och förvirrad pratade jag kort med kvinnan och hennes man och sa att jag var ledsen och arg över att någon kunde uttrycka sig på det sättet. Jag blev så ställd. Jag förstår inte vad det var som provocerade mannen, vad det var som utlöste denna fruktansvärt nedvärderande kommentar. Det var precis som att mannen såg på sina medmänniskor som lägre stående, några att hata och uttrycka sin bitterhet och sitt missnöje över. Mamman tackade så mycket och var uppenbart skärrad, men kanske mest över hur läskigt det var i vattnet. Pappan tackade också och böjde sig ner och pratade med sin fru och hon började öva på att simma igen.

Jag gick i bassängen och började simma. Längd efter längd med hjärnan full av tankar. Var det verkligen sådär han sa? Vad menade han? Varför ska vissa människor behöva bli bemötta på det sättet? Hur kan normaliseringen gått så långt att denna man helt från ingenstans väljer att säga sig sådär? Borde jag gjort något mer? Varför reagerade inte fler runt omkring? Vad kommer all rädsla ifrån? Jag tappade räkningen på antal längder och på tiden. Jag kände mig så arg och upprörd inombords.

När jag simmat färdigt gick jag upp ur bassängen och bort mot caféet. Där satt familjen, pappan vinkade till mig och bad mig att sätta mig ner. Han tackade igen för att jag hade reagerat och sa att det var modigt. Han presenterade sig och sa att han hette Ahmed, hans fru presenterade sig och sa att hon hette Iris och att barnen hette Fatima och Amir.

De berättade att de kom till Sverige för tre år sedan från Syrien. Ahmed sa att det var första gången som Iris hade följt med till simhallen. Iris sa att hon var mycket rädd för vatten och att hon aldrig hade lärt sig simma som barn och att senast hon var i vattnet var i en ranglig båt ute på medelhavet på flykt tillsammans med familjen. Jag blev stum och tappade orden. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Jag sa att jag förstod att det måste varit hemskt, men inombords tänkte jag att jag inte alls förstod.

Vi satt där tysta en stund, jag sökte efter ord att säga. Barnen var rastlösa och frågade sin pappa om han inte kunde följa med till hoppbassängen. Han sa att han ville stanna hos Iris och att de skulle träna lite till i vattnet innan de skulle gå hem. Den här gången blev träningen i den lilla grunda bassängen för småbarn.

Ahmed kom och sa till barnen att det var dags att gå upp och precis som med alla barn fick det upprepas några gånger innan de lyssnade. Jag gick också upp och innan vi skildes åt blev jag hembjuden till familjen för att äta mat, men jag tackade nej.

Vi sa hej då till varandra. Troligtvis kommer vi aldrig träffas igen, men mötet tror jag kommer finnas kvar inom mig för alltid. På samma sätt som mannens främlingsfientlighet kommer fortsätta att påverka omgivningen och sprida mörker, jag hoppas han fick en rejäl tankeställare och hittar en annan mening i sitt liv. Jag hoppas vi som medmänniskor säger ifrån och markerar starkt varje gång människor trampas på.

I texten ovan har jag valt att byta ut namnen på personerna.

Kaffe med kungen och kaos på plattan

Anders, Kungen och plattan

Det finns ögonblick i livet när allting stannar upp, när tankar och känslor inte går att styra utan bara är. Ett sånt starkt ögonblick för mig var när jag efter att ha druckit kaffe ur guldkopp med kungen på slottet hamnade på plattan mitt i en insats av polisen.

Anders, Kungen och plattan
Anders, Kungen och Plattan.
Foto: Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap 2010
Foto: Sergels torg Johansson, Ingrid (f. 1950) 2003

Det finns många tillfällen i livet då man kan känna sig obekväm av olika anledningar. Det är lätt att känna sig vilsen i miljöer som man inte är van vid. Hur skulle du känna och reagera om du skulle bli bjuden av kungen till slottet för att dricka kaffe ur guldkopp i de fina salongerna?

Jag måste erkänna att jag var väldigt obekväm. Jag åkte tåg till Stockholm och var nervös. Vad gjorde jag här? Vad skulle man säga? Får man säga du? Hur förväntas man vara klädd? Kommer kungen ihåg vem jag är? Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här? Det var en lång resa och tankarna gick runt runt. Finskorna skavde och jag ville nog helst bara fly. Självkritiken surrade i huvudet.

2010 fick jag ta emot utmärkelsen Kompassrosen som årets unga ledare inom ideell sektor av Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Det var nu andra gången jag skulle besöka slottet och den här gången var det tillsammans med en liten grupp människor, så det skulle vara mer intimt och lite mer avslappnat, om det nu kan vara det i de här sammanhangen.

Jag gick av tåget, från centralen till slottet, fram till vakten och efter legitimering vidare in på borggården och in i slottet. I en av salarna skulle vi träffas och på ett bord fanns kakor och kaffe som serverades i tunna guldfärgade koppar med fat. Jag var nervös och lite yr och där stod jag nu med en liten kopp i handen och var livrädd för att tappa den på golvet eller spilla ut, jag darrade i mina armar och kände svetten innanför kostymen. Jag gick fram till en soffgrupp i ena hörnet av rummet, som stod på en tjock matta som jag höll på att snubbla på. Där satt jag en stund och kände mig helt fel. Sen kom kungen och någon mer och satte sig där. Först var det väldigt stelt och formellt och sen lite mer avslappnat. Jag sa du till kungen och det var ingenting som hände mig för det. Vi pratade en stund om vem jag var och om stipendiet jag fått för mitt arbete med organisationen ungradio. Kungen skämtade om dåliga journalister men var samtidigt tydlig med att det var viktigt att saker granskas. Efter några timmar på slottet var det dags att gå.

Ut på Stockholms gator, ut i mörkret. Jag var hungrig och trött. Efter en stunds förvirrad promenad bestämde mig för att käka en hamburgare på plattan. Mycket folk, skräpigt överallt, beställningen tog tid och det var en hög ljudnivå av pip, tjut, skrik och fyllesnack. Jag sitter där på en obekväm stol vid rutan ut mot Sergels torg och äter min sunkiga hamburgare. Utanför är det bråk och polisen står där med sin buss och försöker skapa ordning i kaoset.

Det är då det hände. Jag kände mig för första gången den här dagen bekväm. Här sitter jag i en värld som inte är min egen, i en stad jag besöker ibland. Mellan slottets salonger och plattans utsatthet, där är jag. Jag fylldes av värme och kände frid inombords. Det var som att tiden stannade och jag bottnade i mig själv. Jag tittade på allt det som hände, jag tog in vad jag varit med om den här dagen. Jag var en besökare, det var som en dröm. Och jag var okej.

Badat – en podd av mig om bad

Jag har just gått och blivit med podd. Den handlar om vatten, stränder, kyla, värme och hur viktigt det här med badande är för mig. I hela mitt liv har jag gillat att bada, men just nu tar jag det ett steg längre och startar en podd som heter Badat och har dessutom bestämt mig för att bada utomhus i sjö eller hav ändra fram till slutet av oktober. Badat – En podd om bad och varför du verkligen borde bada mera.

Lyssna framöver för att följa med till olika sjöar, hav och bassänger och lyssna på varför bad är bland det bästa jag vet. Lyssna gärna, podden finns på Spotify, Apple Podcaster, Google Podcast och här på andersjosefsson.se/badat