Hat och farligt vatten

För ett år sedan var jag i en simhall för att motionssimma. Det var en del andra människor där också, men långt ifrån fullt. När jag kom in och skulle gå i vattnet var det en familj nära stegen. Bana nummer ett var skyltad med ”simträning” och mamman i familjen var i bassängen, höll sig hårt i kanten och verkade rädd och osäker.

Pappan och två barn på kanske åtta och tio år stod uppe på kanten av bassängen och hejade på. Kvinnan hade en baddräkt på sig som täckte stora delar av kroppen men inte ansiktet. In i salen kommer en man på uppskattningsvis 55 år. Han klampar fram med självsäkra steg. Suckade och skulle precis ta tag i stegen och gå i bassängen när han plötsligt vänder sig mot kvinnan och säger:

”Äckliga jävla illaluktande halalkrabba”. Jag blev så fruktansvärt ställd och arg och röt ifrån och frågade vad han menade och om han förstod att det han just hade sagt var grovt rasistiskt. Jag fick inget svar och det var som om luften gick ur honom. Han vände sig om och gick bortåt. Jag kallade till mig en badvakt och berättade vad som hänt och han förde med sig mannen ut därifrån. Vad badvakten sa eller gjorde sen vet jag inte, men mannen kom inte tillbaka.

Chockad och förvirrad pratade jag kort med kvinnan och hennes man och sa att jag var ledsen och arg över att någon kunde uttrycka sig på det sättet. Jag blev så ställd. Jag förstår inte vad det var som provocerade mannen, vad det var som utlöste denna fruktansvärt nedvärderande kommentar. Det var precis som att mannen såg på sina medmänniskor som lägre stående, några att hata och uttrycka sin bitterhet och sitt missnöje över. Mamman tackade så mycket och var uppenbart skärrad, men kanske mest över hur läskigt det var i vattnet. Pappan tackade också och böjde sig ner och pratade med sin fru och hon började öva på att simma igen.

Jag gick i bassängen och började simma. Längd efter längd med hjärnan full av tankar. Var det verkligen sådär han sa? Vad menade han? Varför ska vissa människor behöva bli bemötta på det sättet? Hur kan normaliseringen gått så långt att denna man helt från ingenstans väljer att säga sig sådär? Borde jag gjort något mer? Varför reagerade inte fler runt omkring? Vad kommer all rädsla ifrån? Jag tappade räkningen på antal längder och på tiden. Jag kände mig så arg och upprörd inombords.

När jag simmat färdigt gick jag upp ur bassängen och bort mot caféet. Där satt familjen, pappan vinkade till mig och bad mig att sätta mig ner. Han tackade igen för att jag hade reagerat och sa att det var modigt. Han presenterade sig och sa att han hette Ahmed, hans fru presenterade sig och sa att hon hette Iris och att barnen hette Fatima och Amir.

De berättade att de kom till Sverige för tre år sedan från Syrien. Ahmed sa att det var första gången som Iris hade följt med till simhallen. Iris sa att hon var mycket rädd för vatten och att hon aldrig hade lärt sig simma som barn och att senast hon var i vattnet var i en ranglig båt ute på medelhavet på flykt tillsammans med familjen. Jag blev stum och tappade orden. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Jag sa att jag förstod att det måste varit hemskt, men inombords tänkte jag att jag inte alls förstod.

Vi satt där tysta en stund, jag sökte efter ord att säga. Barnen var rastlösa och frågade sin pappa om han inte kunde följa med till hoppbassängen. Han sa att han ville stanna hos Iris och att de skulle träna lite till i vattnet innan de skulle gå hem. Den här gången blev träningen i den lilla grunda bassängen för småbarn.

Ahmed kom och sa till barnen att det var dags att gå upp och precis som med alla barn fick det upprepas några gånger innan de lyssnade. Jag gick också upp och innan vi skildes åt blev jag hembjuden till familjen för att äta mat, men jag tackade nej.

Vi sa hej då till varandra. Troligtvis kommer vi aldrig träffas igen, men mötet tror jag kommer finnas kvar inom mig för alltid. På samma sätt som mannens främlingsfientlighet kommer fortsätta att påverka omgivningen och sprida mörker, jag hoppas han fick en rejäl tankeställare och hittar en annan mening i sitt liv. Jag hoppas vi som medmänniskor säger ifrån och markerar starkt varje gång människor trampas på.

I texten ovan har jag valt att byta ut namnen på personerna.

Kaffe med kungen och kaos på plattan

Anders, Kungen och plattan

Det finns ögonblick i livet när allting stannar upp, när tankar och känslor inte går att styra utan bara är. Ett sånt starkt ögonblick för mig var när jag efter att ha druckit kaffe ur guldkopp med kungen på slottet hamnade på plattan mitt i en insats av polisen.

Anders, Kungen och plattan
Anders, Kungen och Plattan.
Foto: Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap 2010
Foto: Sergels torg Johansson, Ingrid (f. 1950) 2003

Det finns många tillfällen i livet då man kan känna sig obekväm av olika anledningar. Det är lätt att känna sig vilsen i miljöer som man inte är van vid. Hur skulle du känna och reagera om du skulle bli bjuden av kungen till slottet för att dricka kaffe ur guldkopp i de fina salongerna?

Jag måste erkänna att jag var väldigt obekväm. Jag åkte tåg till Stockholm och var nervös. Vad gjorde jag här? Vad skulle man säga? Får man säga du? Hur förväntas man vara klädd? Kommer kungen ihåg vem jag är? Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här? Det var en lång resa och tankarna gick runt runt. Finskorna skavde och jag ville nog helst bara fly. Självkritiken surrade i huvudet.

2010 fick jag ta emot utmärkelsen Kompassrosen som årets unga ledare inom ideell sektor av Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Det var nu andra gången jag skulle besöka slottet och den här gången var det tillsammans med en liten grupp människor, så det skulle vara mer intimt och lite mer avslappnat, om det nu kan vara det i de här sammanhangen.

Jag gick av tåget, från centralen till slottet, fram till vakten och efter legitimering vidare in på borggården och in i slottet. I en av salarna skulle vi träffas och på ett bord fanns kakor och kaffe som serverades i tunna guldfärgade koppar med fat. Jag var nervös och lite yr och där stod jag nu med en liten kopp i handen och var livrädd för att tappa den på golvet eller spilla ut, jag darrade i mina armar och kände svetten innanför kostymen. Jag gick fram till en soffgrupp i ena hörnet av rummet, som stod på en tjock matta som jag höll på att snubbla på. Där satt jag en stund och kände mig helt fel. Sen kom kungen och någon mer och satte sig där. Först var det väldigt stelt och formellt och sen lite mer avslappnat. Jag sa du till kungen och det var ingenting som hände mig för det. Vi pratade en stund om vem jag var och om stipendiet jag fått för mitt arbete med organisationen ungradio. Kungen skämtade om dåliga journalister men var samtidigt tydlig med att det var viktigt att saker granskas. Efter några timmar på slottet var det dags att gå.

Ut på Stockholms gator, ut i mörkret. Jag var hungrig och trött. Efter en stunds förvirrad promenad bestämde mig för att käka en hamburgare på plattan. Mycket folk, skräpigt överallt, beställningen tog tid och det var en hög ljudnivå av pip, tjut, skrik och fyllesnack. Jag sitter där på en obekväm stol vid rutan ut mot Sergels torg och äter min sunkiga hamburgare. Utanför är det bråk och polisen står där med sin buss och försöker skapa ordning i kaoset.

Det är då det hände. Jag kände mig för första gången den här dagen bekväm. Här sitter jag i en värld som inte är min egen, i en stad jag besöker ibland. Mellan slottets salonger och plattans utsatthet, där är jag. Jag fylldes av värme och kände frid inombords. Det var som att tiden stannade och jag bottnade i mig själv. Jag tittade på allt det som hände, jag tog in vad jag varit med om den här dagen. Jag var en besökare, det var som en dröm. Och jag var okej.

Vem ser du framför dig?

När du möter en annan människa, vem ser du då? Hur gör du för att bilda dig en uppfattning? Vilka fördomar använder du för att kategorisera och bedöma människor i din närhet?

Vilken människosyn tycker du är den bästa – en där du ser alla människor som lika mycket värda eller en där du ser på den andre och tänker att det är tur att du inte är som dom?

Samtalsklimatet i Sverige har de senaste åren hårdnat. Polariseringen har ökat. Främlingsfientlighet har ökat. Det som tidigare kallades smygrasism är idag plakatrasism. Oro, hat och rädsla sprider sig i det land som för mig står för öppenhet, tolerans, alla människors lika värde och ett samhälle som säger ”välkommen hit, var med och hjälp till”.

För några dagar sedan skulle jag hämta ut ett paket på macken där jag bor. Framför mig i kön stod en man som precis som jag skulle hämta ut ett paket. Personen sa siffrorna på avin och personalen gick och hämtade lådan han beställt. Han läste högt upp personens namn, personen sa ja, och bekräftade sin identitet.

”Finnjävel” sa personalen på macken som precis lämnat över paketet. Jag blev chockad och stum, har vi inte kommit längre? Skulle det vara en rolig kommentar? Hur kände personen inombords när återigen detta nedvärderande och diskriminerande begrepp användes mot honom? Vad har han gjort för att förtjäna att ses som någon annan, någon främmande, någon med lägre status? I Marks kommun bor många människor med finskt ursprung, arbetskraftsinvandringen från Finland har varit stor under mycket lång tid. Jag vill stå upp mot detta men ändå sa jag inte ifrån där och då. Jag ska göra det, åka dit och prata med personalen om vad jag upplevde. Jag ska kontakta macken och postföretaget och påpeka vad som hände. Det kanske inte var så farligt, det var ju bara på skoj? Eller? Det är rasism – att bedömda och döma en annan människa bara utifrån vad personen heter, var han kommer ifrån, hur han ser ut eller pratar.

Jag såg för några dagar sedan filmen Sameblod – en gripande film om att inte höra hemma och inte passa in. Hur fördomar påverkar livet som till slut leder till en välja att fly bort från sitt ursprung. En kamp om att anpassa sig, förneka sitt ursprung och välja ett annat liv. Om hur hela livet blir präglat av utanförskap.

Många invandrare som kommit till Sverige nyligen har det ännu svårare. Blickar, hat, fördomar, rädsla gör ofta att samtalet inte ens påbörjas. Det känns i stämningen, det blir tyst. Man kan förstå ungefär vilka tankar som far runt i huvudena men ingen säger någonting. Religionsfriheten är grundläggande i Sverige och ändå är det många som inte tycker Muslimer ska kunna bo i och uttrycka sin tro. Många anser att kristna inte heller ska få uttrycka sin tro. Religiös extremism och brott mot lagen ska dock alltid bekämpas. Förföljelsen av människor med avvikande kultur, religion, utseende, språk eller bakgrund ökar. Hatet får mer och mer makt på sociala medier, på gator och torg, i städer och i våra olika politiska val. Vad röstar du på? Vilket samhälle vill du ha? För mig är svaret enkelt – jag vill ha ett samhälle där vi ser varandra som människor med en massa möjligheter. Där nyfikenhet och vilja att möta och lära känna varandra kan bryta utanförskapet. Där fördomar som förhindrar möten ifrågasätts och byts ut av en stor mängd erfarenheter och nya idéer.

Vi är ett av världens mest ensamma land. Många bor själva, många arbetar hemifrån, många stannar i sitt eget bostadsområde eller på sin egen tomt. Jag är inte bättre själv, jag pratar sällan med mina grannar. Men jag vill vara med och förändra samhället till det bättre. Ett varmare, nyfiket, spännande land där vi alla är inkluderade. Där ensamheten bryts, där vi bryr oss om varandra. Vi har alla fördomar, men vi kan välja om vi låter dessa styra våra liv eller inte och att ifrågasätta fördomarna gör ditt eget liv rikare.

Valet imorgon är ett val om människosyn och politiskt ledarskap. Det är ett val om hur vi ska se på varandra och bemöta olikheter. Integration är ingen enkel sak, men den underlättas mycket av att vi pratar med varandra istället för om varandra. Rasism och främlingsfientlighet är inte vägen framåt! Det kommer bli väldigt svårt att bilda regering och få en majoritet i riksdagen. I detta läge hoppas jag partiledarna står upp för vad de sagt hittar politiska lösningar som är logiska, transparenta och leder landet framåt. Om du redan förtidsröstat på ett parti som underblåser denna hårdare och kallare samhällsutveckling – tänk om. Du har möjlighet att ändra din röst genom att gå till din röstlokal imorgon. Låt inte hatet vinna över kärleken. Låt inte mörkret få makt över ljuset.

Jag har gjort för lite

Jag har precis sett Uppdrag gransknings program om den alternativa högern och hur främlingsfientlighet, rasism och hat sprids fritt och påverkar oss alla.

Samtalstonen i sociala medier, på gator och torg hårdnar. Det är i många sammanhang jag tvekar på att ta upp vissa ämnen i rädsla för att någon ska ta illa upp på grund av att de själva identifierar sig med eller tänker rösta på partier eller grupperingar som står för värderingar som skiljer sig något enormt från mina.

Valet närmar sig och jag är väldigt orolig för valresultatet. Jag hoppas att partierna i riksdagen tar sitt ansvar och hittar lösningar som gör att allt det Sverige står för när det gäller medmänsklighet, solidaritet, öppenhet och tolerans går segrande. Vi kan inte låta hatet styra oss, vi kan inte låta rädslan för varandra växa och få ännu mera makt.

Jag önskar att politiker nu skulle hålla brandtal likt det Martin Luther King höll om drömmen om ett samhälle för alla, som inte fokuserar på ojämlikhet utan på det som förenar oss och hur det som är ”vi” ska leda oss. Hur vi tillsammans ska stå upp för våra demokratiska rättigheter, för religionsfriheten, för fria medier, för öppenhet – det jag kallar Svenska värderingar.

Jag har gjort för lite för att påverka samtalet i samhället, jag har alltid inte tagit ställning när jag haft möjlighet, jag har ofta varit tyst.

Jag hoppas verkligen du utnyttjar din rösträtt och även om du inte är så intresserad av politik ändå röstar. Det finns svårigheter med alla partier. Det finns besvikelse, förakt mot politiker, känslan av att samhället har svikit på olika områden men just därför är det så viktigt att du vill vara med och påverka.

Jag ska fram till valet försöka att inte vara tyst. Jag har tankar och åsikter och vill påverka. Tillsammans kan vi påverka valresultatet och hur samhället ska se ut framöver. Men hur jag ska göra vet jag inte, att göra det inom ett visst parti känns svårt. Men jag vill inte bara sitta tyst och tänka, jag vill på något sätt försöka påverka. Vill du vara med?

Tänk om…

Tänk om fattigdom inte fanns.
Tänk om utsatthet var ett påhitt.
Tänk om alla fördomar vore genomskådade.
Tänk om hat och hot vore historia.
Tänk om övergrepp och utnyttjande skulle upphört.
Tänk om vi och dem vore vi tillsammans.

tankomTänk om vi kunde förstå och vara nyfikna på varandra oavsett vem du är, oavsett var jag är, var jag kommer ifrån, var du är på väg och oavsett vilken väg mitt och ditt liv går.

Vi lever alla i samma värld, även om förutsättningarna att göra det skiljer sig så otroligt mycket.

Finns det något du kan göra för att alla människors lika värde ska bli verklighet i ditt liv bland de du möter?

Ingen kan göra allt, men du kan göra något.

 


Skriv en kommentar