Hat och farligt vatten

För ett år sedan var jag i en simhall för att motionssimma. Det var en del andra människor där också, men långt ifrån fullt. När jag kom in och skulle gå i vattnet var det en familj nära stegen. Bana nummer ett var skyltad med ”simträning” och mamman i familjen var i bassängen, höll sig hårt i kanten och verkade rädd och osäker.

Pappan och två barn på kanske åtta och tio år stod uppe på kanten av bassängen och hejade på. Kvinnan hade en baddräkt på sig som täckte stora delar av kroppen men inte ansiktet. In i salen kommer en man på uppskattningsvis 55 år. Han klampar fram med självsäkra steg. Suckade och skulle precis ta tag i stegen och gå i bassängen när han plötsligt vänder sig mot kvinnan och säger:

”Äckliga jävla illaluktande halalkrabba”. Jag blev så fruktansvärt ställd och arg och röt ifrån och frågade vad han menade och om han förstod att det han just hade sagt var grovt rasistiskt. Jag fick inget svar och det var som om luften gick ur honom. Han vände sig om och gick bortåt. Jag kallade till mig en badvakt och berättade vad som hänt och han förde med sig mannen ut därifrån. Vad badvakten sa eller gjorde sen vet jag inte, men mannen kom inte tillbaka.

Chockad och förvirrad pratade jag kort med kvinnan och hennes man och sa att jag var ledsen och arg över att någon kunde uttrycka sig på det sättet. Jag blev så ställd. Jag förstår inte vad det var som provocerade mannen, vad det var som utlöste denna fruktansvärt nedvärderande kommentar. Det var precis som att mannen såg på sina medmänniskor som lägre stående, några att hata och uttrycka sin bitterhet och sitt missnöje över. Mamman tackade så mycket och var uppenbart skärrad, men kanske mest över hur läskigt det var i vattnet. Pappan tackade också och böjde sig ner och pratade med sin fru och hon började öva på att simma igen.

Jag gick i bassängen och började simma. Längd efter längd med hjärnan full av tankar. Var det verkligen sådär han sa? Vad menade han? Varför ska vissa människor behöva bli bemötta på det sättet? Hur kan normaliseringen gått så långt att denna man helt från ingenstans väljer att säga sig sådär? Borde jag gjort något mer? Varför reagerade inte fler runt omkring? Vad kommer all rädsla ifrån? Jag tappade räkningen på antal längder och på tiden. Jag kände mig så arg och upprörd inombords.

När jag simmat färdigt gick jag upp ur bassängen och bort mot caféet. Där satt familjen, pappan vinkade till mig och bad mig att sätta mig ner. Han tackade igen för att jag hade reagerat och sa att det var modigt. Han presenterade sig och sa att han hette Ahmed, hans fru presenterade sig och sa att hon hette Iris och att barnen hette Fatima och Amir.

De berättade att de kom till Sverige för tre år sedan från Syrien. Ahmed sa att det var första gången som Iris hade följt med till simhallen. Iris sa att hon var mycket rädd för vatten och att hon aldrig hade lärt sig simma som barn och att senast hon var i vattnet var i en ranglig båt ute på medelhavet på flykt tillsammans med familjen. Jag blev stum och tappade orden. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Jag sa att jag förstod att det måste varit hemskt, men inombords tänkte jag att jag inte alls förstod.

Vi satt där tysta en stund, jag sökte efter ord att säga. Barnen var rastlösa och frågade sin pappa om han inte kunde följa med till hoppbassängen. Han sa att han ville stanna hos Iris och att de skulle träna lite till i vattnet innan de skulle gå hem. Den här gången blev träningen i den lilla grunda bassängen för småbarn.

Ahmed kom och sa till barnen att det var dags att gå upp och precis som med alla barn fick det upprepas några gånger innan de lyssnade. Jag gick också upp och innan vi skildes åt blev jag hembjuden till familjen för att äta mat, men jag tackade nej.

Vi sa hej då till varandra. Troligtvis kommer vi aldrig träffas igen, men mötet tror jag kommer finnas kvar inom mig för alltid. På samma sätt som mannens främlingsfientlighet kommer fortsätta att påverka omgivningen och sprida mörker, jag hoppas han fick en rejäl tankeställare och hittar en annan mening i sitt liv. Jag hoppas vi som medmänniskor säger ifrån och markerar starkt varje gång människor trampas på.

I texten ovan har jag valt att byta ut namnen på personerna.

Kaffe med kungen och kaos på plattan

Anders, Kungen och plattan

Det finns ögonblick i livet när allting stannar upp, när tankar och känslor inte går att styra utan bara är. Ett sånt starkt ögonblick för mig var när jag efter att ha druckit kaffe ur guldkopp med kungen på slottet hamnade på plattan mitt i en insats av polisen.

Anders, Kungen och plattan
Anders, Kungen och Plattan.
Foto: Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap 2010
Foto: Sergels torg Johansson, Ingrid (f. 1950) 2003

Det finns många tillfällen i livet då man kan känna sig obekväm av olika anledningar. Det är lätt att känna sig vilsen i miljöer som man inte är van vid. Hur skulle du känna och reagera om du skulle bli bjuden av kungen till slottet för att dricka kaffe ur guldkopp i de fina salongerna?

Jag måste erkänna att jag var väldigt obekväm. Jag åkte tåg till Stockholm och var nervös. Vad gjorde jag här? Vad skulle man säga? Får man säga du? Hur förväntas man vara klädd? Kommer kungen ihåg vem jag är? Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här? Det var en lång resa och tankarna gick runt runt. Finskorna skavde och jag ville nog helst bara fly. Självkritiken surrade i huvudet.

2010 fick jag ta emot utmärkelsen Kompassrosen som årets unga ledare inom ideell sektor av Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Det var nu andra gången jag skulle besöka slottet och den här gången var det tillsammans med en liten grupp människor, så det skulle vara mer intimt och lite mer avslappnat, om det nu kan vara det i de här sammanhangen.

Jag gick av tåget, från centralen till slottet, fram till vakten och efter legitimering vidare in på borggården och in i slottet. I en av salarna skulle vi träffas och på ett bord fanns kakor och kaffe som serverades i tunna guldfärgade koppar med fat. Jag var nervös och lite yr och där stod jag nu med en liten kopp i handen och var livrädd för att tappa den på golvet eller spilla ut, jag darrade i mina armar och kände svetten innanför kostymen. Jag gick fram till en soffgrupp i ena hörnet av rummet, som stod på en tjock matta som jag höll på att snubbla på. Där satt jag en stund och kände mig helt fel. Sen kom kungen och någon mer och satte sig där. Först var det väldigt stelt och formellt och sen lite mer avslappnat. Jag sa du till kungen och det var ingenting som hände mig för det. Vi pratade en stund om vem jag var och om stipendiet jag fått för mitt arbete med organisationen ungradio. Kungen skämtade om dåliga journalister men var samtidigt tydlig med att det var viktigt att saker granskas. Efter några timmar på slottet var det dags att gå.

Ut på Stockholms gator, ut i mörkret. Jag var hungrig och trött. Efter en stunds förvirrad promenad bestämde mig för att käka en hamburgare på plattan. Mycket folk, skräpigt överallt, beställningen tog tid och det var en hög ljudnivå av pip, tjut, skrik och fyllesnack. Jag sitter där på en obekväm stol vid rutan ut mot Sergels torg och äter min sunkiga hamburgare. Utanför är det bråk och polisen står där med sin buss och försöker skapa ordning i kaoset.

Det är då det hände. Jag kände mig för första gången den här dagen bekväm. Här sitter jag i en värld som inte är min egen, i en stad jag besöker ibland. Mellan slottets salonger och plattans utsatthet, där är jag. Jag fylldes av värme och kände frid inombords. Det var som att tiden stannade och jag bottnade i mig själv. Jag tittade på allt det som hände, jag tog in vad jag varit med om den här dagen. Jag var en besökare, det var som en dröm. Och jag var okej.

Av 2 576 000 har vi hittat 107 stycken

2007 var första gången vi hittade en. Sedan dess har vi lite då letat efter och då hittat flera. Just nu är vi uppe i 107 stycken. Det kommer bli fler framöver.

Överallt runt omkring oss finns det massor. Dolda för den som inte tittar riktigt noga. Det är ganska få som känner till att de finns där, troligen har du bara idag gått förbi ett ganska stort antal.dold2Du som inte vet vad jag skriver om ska inte veta. Men det är roligt, ibland frustrerande och gör att man ser världen på nya sätt. Små äventyr i vardagen, nära nästan var man än är. Vet du vad jag menar eller känner du dig just nu mest förvirrad?

Vi blev med soffa!

I förrgår såg jag henne för första gången, men hon var inte ensam. Jag blev kär direkt i dom båda två. Efter ett samtal med Emma, fick jag åka och hämta henne för att få ett godkännande. Hon tyckte som tur var att det hela var okej. Även Emma blev lite kär och vi fattade beslut om att överta vårdnaden från Erikshjälpen Skene.

Idag kom de hem hit båda två och vi har vänt och vridit för att placeringen ska bli så bra som möjligt. Det är inte så enkelt när man bor på 37 kvadrat, men jag tycker att vi till slut fick till en okej plats för dom båda. Med detaljer i teak, en mossgrön klädsel och många år på nacken har de nu flyttat in till oss.

Fotona är tagna utan blixt vilket gör att de är lite oskarpa här och där.

Vi ska göra vårt bästa för att vårda och nyttja komforten. Vi vet egentligen inte så mycket om den här soffan och fåtöljen, så vet du mer får du gärna kommentera här nedanför.

Här är några kommentarer vi hört om denna soffgrupp hittills.

Butiksbiträde på Erikshjälpen Skene:

Vi köpte precis en sådan soffgrupp 1965 när vi gifte oss till vårat bohag, och vi hade den många många år efter det och var väldigt nöjda. En soffa vi köpte senare blev snabbt nedsutten, men den där soffan höll väldigt bra på ett annat sätt.

Monica, vän i Älekulla:

En sån soffa satt jag i när Kennedy blev mördad.
Vilken nostalgi.

Kanske kan du svara på någon av följande frågor?

Från vilken tillverkare kommer de? Vilket år? Är det 50- eller 60-tal? Är de svensktillverkade? Har du några speciella minnen från denna soffa? Vi har inte hittat några stämplar eller etiketter under tyvärr så det är svårt att spåra soffan bakåt.

Vi vill lära känna våra nya bekantskaper lite mer framöver. Välkomna till familjen Josefsson!

Längtan efter att kunna bada igen

IMG_2192

Min längtan är stor. Även om jag badade fram till den siste oktober och faktisk även tog ett dopp den 17 januari när isen smält och innan den frös på igen längtar jag.

Att varje dag se vattnet och vågorna. När temperaturen ändrar sig se isen lägga sig och sen brytas upp igen. Höra kluckningar och knakningar. Se solens strålar spegla sig i vattnet, molnen dansa och ändra skepnad och i nästa sekund se regnet ösa ner. Det är det bästa med att bo vid en sjö.

Det finns fördelar med att bo i Hanatorpsviken. Så här såg den fördelen ut den 30 oktober förra året. Jag hoppas på många dopp och bad i år.

Nästa steg i livet – Torestorp

I sommar kommer jag och Emma flytta från Växjö. Ett beslut vi tog för några veckor sedan men som ännu inte helt och fullt smält in i mig. Många frågor kring boende, uppdrag i mitt företag och arbete är fortfarande obesvarade.

Det jag vet är att det blir förändring. En flytt till landet. Orten där Emma ska jobba heter Torestorp. Det ligger i Marks kommun i närheten av Kinna som ligger mellan Borås, Kungsbacka och Varberg.

Känner du till någon plats att bo i dom krokarna är du mer än välkommen att höra av dig till oss.

Annons på blocket

Tågfunderingar

Foto: Emma Josefsson 2010

Man åker till, men åker ifrån. Man tuffar fram, sen står man still. Station efter station passeras och människor på väg mot olika håll svischar förbi.

Jag både gillar och hatar tåg. Tåg står för mig för väntan, längtan, sorg, ensamhet, rastlöshet, kärlek, frustration och andningspaus.

Att åka tåg är både trygghet och rotlöshet. På väg ifrån någonting och på väg mot någonting.

Osäkerheten om hur det ska gå med allt när man kommer fram gnager, samtidigt som rörelsen framåt ger energi. Rädslan för framtiden och samtidigt hoppet.

Foto: Anders Josefsson 2010

Mitt första möte med Emma var på en tågstation. Avesta Krylbo, orten Sjövik och lägret Helt Enkelt sommaren 2003 kommer för alltid vara väldigt speciellt för mig.

Tåg har alltid varit en del av vårt förhållande. Ibland som en möjlighet att kunna träffas och ibland som ett stort hinder och en ond klump i magen. Många tårar och mycket längtan.

I livet finns många växlar som kan strula, det finns bistrovagnar som fyller på med energi. Det finns skrikiga barn och borttappat bagage. Det finns på något konstigt sätt både kaos och lugn.

Det enda som man vet är att man är på väg.

Status just nu

Den senaste tiden har jag mer och mer växt in i identiteten som radiojournalist och företagare och det känns riktigt bra. Jag har flera spännande projekt på gång framöver.

Jag sökte jobb som producent för en talkshow i P3 och skapade då kreativradioledare.se för att kunna visa upp vem jag är och vad jag gjort. På sidan har det kommit in ett helt gäng kommentarer och jag är jätteglad för det stöd jag känt och är stolt över att jag har satt avtryck. Tack för det! Sidan kommer finnas kvar som en portfolio över vem jag är, för jag är och kommer förhoppningsvis fortsätta vara en kreativ radioledare. Jag hade inte hört något om hur processen gått, tills idag då ett mail kom med texten ”vi har nu valt att tillsätta tjänsten med annan sökande.” Så nu håller jag ögon och kanske framför allt öronen öppna efter redaktioner som söker efter en person som mig.

Förra veckan deltog jag i en utbildning för producenter i radio och tv som var väldigt bra. Min roll och mitt kall är att arbeta som producent eller redaktör av något slag där jag både för använda mitt ledarskap, min kreativitet och mina erfarenheter och kunskaper om att skapa bra och spännande radio som berör.

Igår var jag i Halmstad för att spela in nya avsnitt av Unga panelen och det är alltid roligt att träffa Moa, Leo och Sebastian. Om du inte lyssnat tidigare, gör det nu. Här finns ett gäng sända avsnitt av Unga panelen

Dags att gå vidare

461049_10152875731360608_1123837523_o

Nu äntligen är Emma och jag tillbaka i Växjö, och veckopendlar varken till Jönköping eller Göteborg. Jag har avslutat Journalistlinjen, och nu återstår att se när och vad man kan få journalistjobb. Tiden på Södra Vätterbygdens Folkhögskola är över, på både gott och ont. Sista kvällen badade jag i Vättern och satt och filosoferade i en fåtölj på Vätterstranden. Jag saknar redan många från utbildningen, och den saknaden kommer nog öka framöver. Emmas utbildning till diakon är också precis avslutad och nu väntar vigningen i augusti.

Den här dagen är en tvättdag. Eftersom vi bott på tre olika ställen och haft en massa saker överallt har det samlat på sig en hel del tvätt. Så just nu gäller det att sortera, tvätta, torka och vänta. Men även om det är tråkigt att tvätta är det ett tydligt tecken på att man nu bor på ett ställe igen och inte hela tiden behöver ställa om och resa så mycket.

Samtidigt som tvätten snurrar runt i maskinen tänker jag på vad som kommer hända nu framöver. Jag undrar vad nästa steg kommer bli, för det är dags nu att gå vidare.