Kaffe med kungen och kaos på plattan

Det finns ögonblick i livet när allting stannar upp, när tankar och känslor inte går att styra utan bara är. Ett sånt starkt ögonblick för mig var när jag efter att ha druckit kaffe ur guldkopp med kungen på slottet hamnade på plattan mitt i en insats av polisen.

Anders, Kungen och plattan
Anders, Kungen och Plattan.
Foto: Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap 2010
Foto: Sergels torg Johansson, Ingrid (f. 1950) 2003

Det finns många tillfällen i livet då man kan känna sig obekväm av olika anledningar. Det är lätt att känna sig vilsen i miljöer som man inte är van vid. Hur skulle du känna och reagera om du skulle bli bjuden av kungen till slottet för att dricka kaffe ur guldkopp i de fina salongerna?

Jag måste erkänna att jag var väldigt obekväm. Jag åkte tåg till Stockholm och var nervös. Vad gjorde jag här? Vad skulle man säga? Får man säga du? Hur förväntas man vara klädd? Kommer kungen ihåg vem jag är? Vad är det jag har gjort för att förtjäna det här? Det var en lång resa och tankarna gick runt runt. Finskorna skavde och jag ville nog helst bara fly. Självkritiken surrade i huvudet.

2010 fick jag ta emot utmärkelsen Kompassrosen som årets unga ledare inom ideell sektor av Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. Det var nu andra gången jag skulle besöka slottet och den här gången var det tillsammans med en liten grupp människor, så det skulle vara mer intimt och lite mer avslappnat, om det nu kan vara det i de här sammanhangen.

Jag gick av tåget, från centralen till slottet, fram till vakten och efter legitimering vidare in på borggården och in i slottet. I en av salarna skulle vi träffas och på ett bord fanns kakor och kaffe som serverades i tunna guldfärgade koppar med fat. Jag var nervös och lite yr och där stod jag nu med en liten kopp i handen och var livrädd för att tappa den på golvet eller spilla ut, jag darrade i mina armar och kände svetten innanför kostymen. Jag gick fram till en soffgrupp i ena hörnet av rummet, som stod på en tjock matta som jag höll på att snubbla på. Där satt jag en stund och kände mig helt fel. Sen kom kungen och någon mer och satte sig där. Först var det väldigt stelt och formellt och sen lite mer avslappnat. Jag sa du till kungen och det var ingenting som hände mig för det. Vi pratade en stund om vem jag var och om stipendiet jag fått för mitt arbete med organisationen ungradio. Kungen skämtade om dåliga journalister men var samtidigt tydlig med att det var viktigt att saker granskas. Efter några timmar på slottet var det dags att gå.

Ut på Stockholms gator, ut i mörkret. Jag var hungrig och trött. Efter en stunds förvirrad promenad bestämde mig för att käka en hamburgare på plattan. Mycket folk, skräpigt överallt, beställningen tog tid och det var en hög ljudnivå av pip, tjut, skrik och fyllesnack. Jag sitter där på en obekväm stol vid rutan ut mot Sergels torg och äter min sunkiga hamburgare. Utanför är det bråk och polisen står där med sin buss och försöker skapa ordning i kaoset.

Det är då det hände. Jag kände mig för första gången den här dagen bekväm. Här sitter jag i en värld som inte är min egen, i en stad jag besöker ibland. Mellan slottets salonger och plattans utsatthet, där är jag. Jag fylldes av värme och kände frid inombords. Det var som att tiden stannade och jag bottnade i mig själv. Jag tittade på allt det som hände, jag tog in vad jag varit med om den här dagen. Jag var en besökare, det var som en dröm. Och jag var okej.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.