Skolkatalogen

Jag var kanske 10 år. Vi hade precis fått en ny skolkatalog. Det luktade något speciellt om katalogen. Det var glansiga sidor och alla foton var i svartvitt. På sida upp och sida ner ansikten, namn, klasser. Personer med olika status, olika positioner och roller. Vissa var mina vänner och andra var långt ifrån mina vänner.

Och så var det så klart en del personer där på bilderna som jag på olika sätt var extra intresserad av. Snygga, spännande, söta. Jag strök under en del namn, markerade med något hjärta här och där.

Men det fanns några personer som jag inte markerade, även om jag ville. Det handlade om killarna. Jag visste inte då att jag var bisexuell. Jag visste inte ens om att det ordet fanns. Att vara bög var bland det allra värsta som fanns. Det var ett skällsord som skreks ofta på skolgården. Jag hade på olika sätt lärt mig så starkt hur fel det var.

Min skola låg på landet utanför Linköping. På 90-talet när jag växte upp fanns det få förebilder. Ord som queer, pride eller hbtq fanns inte i min värld. I skolan hamnade man längst ner i hackordningen om man inte passade in. Jag växte upp i en frikyrka där det fanns ett starkt motstånd och djupt suckande kring allt som hbtq hette. Om det någon gång var en homosexuell person på tv så var det Jonas Gardell. När Micki (Ola Forssmed) kysste en man i Rederiet för första gången på svensk tv öppnade SVT en kristelefon för att hantera all kritik. När utställningen Ecce Homo kom några år senare var det stora protester, både inom kyrkan men även i samhället i stort.

Jag var annorlunda, jag hade svårt att passa in. Jag var både klassens clown och jätteblyg. Jag var den där konstiga kristna killen som kallades Jesus eftersom jag hette ”Josefs Son” i efternamn. Jag var tjejtjusaren som i hemlighet också gillade killar. Där i skolkatalogen sitter jag, uppklädd i randig skjorta som en av många och tittar rakt in i kameran och ler.