För ett år sedan var jag i en simhall för att motionssimma. Det var en del andra människor där också, men långt ifrån fullt. När jag kom in och skulle gå i vattnet var det en familj nära stegen. Bana nummer ett var skyltad med ”simträning” och mamman i familjen var i bassängen, höll sig hårt i kanten och verkade rädd och osäker.
Pappan och två barn på kanske åtta och tio år stod uppe på kanten av bassängen och hejade på. Kvinnan hade en baddräkt på sig som täckte stora delar av kroppen men inte ansiktet. In i salen kommer en man på uppskattningsvis 55 år. Han klampar fram med självsäkra steg. Suckade och skulle precis ta tag i stegen och gå i bassängen när han plötsligt vänder sig mot kvinnan och säger:
”Äckliga jävla illaluktande halalkrabba”. Jag blev så fruktansvärt ställd och arg och röt ifrån och frågade vad han menade och om han förstod att det han just hade sagt var grovt rasistiskt. Jag fick inget svar och det var som om luften gick ur honom. Han vände sig om och gick bortåt. Jag kallade till mig en badvakt och berättade vad som hänt och han förde med sig mannen ut därifrån. Vad badvakten sa eller gjorde sen vet jag inte, men mannen kom inte tillbaka.
Chockad och förvirrad pratade jag kort med kvinnan och hennes man och sa att jag var ledsen och arg över att någon kunde uttrycka sig på det sättet. Jag blev så ställd. Jag förstår inte vad det var som provocerade mannen, vad det var som utlöste denna fruktansvärt nedvärderande kommentar. Det var precis som att mannen såg på sina medmänniskor som lägre stående, några att hata och uttrycka sin bitterhet och sitt missnöje över. Mamman tackade så mycket och var uppenbart skärrad, men kanske mest över hur läskigt det var i vattnet. Pappan tackade också och böjde sig ner och pratade med sin fru och hon började öva på att simma igen.
Jag gick i bassängen och började simma. Längd efter längd med hjärnan full av tankar. Var det verkligen sådär han sa? Vad menade han? Varför ska vissa människor behöva bli bemötta på det sättet? Hur kan normaliseringen gått så långt att denna man helt från ingenstans väljer att säga sig sådär? Borde jag gjort något mer? Varför reagerade inte fler runt omkring? Vad kommer all rädsla ifrån? Jag tappade räkningen på antal längder och på tiden. Jag kände mig så arg och upprörd inombords.
När jag simmat färdigt gick jag upp ur bassängen och bort mot caféet. Där satt familjen, pappan vinkade till mig och bad mig att sätta mig ner. Han tackade igen för att jag hade reagerat och sa att det var modigt. Han presenterade sig och sa att han hette Ahmed, hans fru presenterade sig och sa att hon hette Iris och att barnen hette Fatima och Amir.
De berättade att de kom till Sverige för tre år sedan från Syrien. Ahmed sa att det var första gången som Iris hade följt med till simhallen. Iris sa att hon var mycket rädd för vatten och att hon aldrig hade lärt sig simma som barn och att senast hon var i vattnet var i en ranglig båt ute på medelhavet på flykt tillsammans med familjen. Jag blev stum och tappade orden. Vad skulle jag säga? Hur skulle jag reagera? Jag sa att jag förstod att det måste varit hemskt, men inombords tänkte jag att jag inte alls förstod.
Vi satt där tysta en stund, jag sökte efter ord att säga. Barnen var rastlösa och frågade sin pappa om han inte kunde följa med till hoppbassängen. Han sa att han ville stanna hos Iris och att de skulle träna lite till i vattnet innan de skulle gå hem. Den här gången blev träningen i den lilla grunda bassängen för småbarn.
Ahmed kom och sa till barnen att det var dags att gå upp och precis som med alla barn fick det upprepas några gånger innan de lyssnade. Jag gick också upp och innan vi skildes åt blev jag hembjuden till familjen för att äta mat, men jag tackade nej.
Vi sa hej då till varandra. Troligtvis kommer vi aldrig träffas igen, men mötet tror jag kommer finnas kvar inom mig för alltid. På samma sätt som mannens främlingsfientlighet kommer fortsätta att påverka omgivningen och sprida mörker, jag hoppas han fick en rejäl tankeställare och hittar en annan mening i sitt liv. Jag hoppas vi som medmänniskor säger ifrån och markerar starkt varje gång människor trampas på.
I texten ovan har jag valt att byta ut namnen på personerna.