Solen skiner starkt, i morse visade termometern -13.5 grader. Ute ligger ett tunt lager snö och träden gnistrar av frost. Jag sitter i soffan och dricker kaffe och äter chokladbitar från asken. På ryggstödet ligger Silver och njuter av solen.
Det är en annan dag.
Nuet kommer bli historia, det som händer i vår värld med pandemin kommer det skrivas om. Det är så mycket som har förändrats de senaste två åren. Vi har lärt oss att hantera det annorlunda. Att hålla avstånd, handla ensamma, umgås mindre och inte kunna besöka stora festivaler och konserter. Människor räknas och vi behöver köa. Vaccinationsbevis ska kunna uppvisas, men trots det kan vi bli smittade och sprida smitta vidare. Nya varianter av viruset avlöser varandra och det är ingen som riktigt vet vad som händer.
Det finns någon form av osäkerhet i luften inför framtiden. Vad kommer hända när pandemin väl lägger sig? Vilken värld har vi då? Kommer vi fortsätta hålla avstånd? Kommer vi ta avstånd från varandra? Kommer nya konflikter blossa upp? Hur kommer ekonomin påverkas? Vad händer med klimatet? Kommer solidariteten öka eller minska?
Svaren får vi en annan dag.
Det är så många som känner sig utanför, ensamma. Det finns så starka normer om hur man ska leva sitt liv, så många som inte passar in i den mallen. Tänk om vi skulle bli mer toleranta, öppna och accepterande. Tänk om vi alla skulle kunna passa in genom att vi är olika, unika och älskade.
Jag läser Jonas Gardells bok Ett lyckligare år, om kampen för att kunna vara den man är och att leva det liv man önskar. Det är många som fått kämpa för sina rättigheter. För att få vara sig själva. Jag tänker på den kamp som många fått utkämpa för religionsfriheten, hur frikyrkliga förföljdes för sin tros skull. Hur människor med olika sexuell läggning fått utstå hat. Hur arbetare på fabriker fått organisera sig och kämpa för rimliga löner och bättre villkor. Hur kvinnor fått kämpa och fortfarande måste göra det för att tas på allvar. Hur rasismen och främlingsfientligheten ökat och minskat genom historien.
Det är många saker som upprepar sig och går i vågor, kampen är inte över. Vi är en liten pusselbit i den stora historien och jag vill tro att vi tillsammans kan göra en skillnad.
Det vi gör just nu, hur vi ser på varandra påverkar en annan dag.