Jag satt i somras i en bil sent en kväll och det var ett förbönsprogram som sändes på en kristen närradiostation. Först bad en väldigt extrem man som försökte få in Jesus och halleluja så många gånger som möjligt i varje mening kändes det som. Jag blev lite irriterad och tänkte på hur det kan skrämma bort människor och ge en väldigt skum bild av kristna.
Sen bad en kvinna, helt tyst, i radio!? Det var helt tyst i säkert fem minuter och jag satt där och undrade vad dom höll på med, så får man ju bara inte göra i radio!
Efter att jag suttit där ett tag och funderat över vad det var som hände så kände jag plötsligt en känsla av att dom säkert menade vad dom bad om, båda två. Jag kan inte riktigt förstå den extrema mannen eller den helt tysta kvinnan, men kontrasten mellan dom var väldigt skön på något sätt.
Någonstans där finns jag. Mellan mannens sätt att be och kvinnans, mellan halleluja och tystnad, och det känns bra. Att be är för mig att bry mig om och samla mina tankar och rikta mina frågor och min oro mot någon, mot något som jag valt att kalla Gud.