Jag var kanske tio år och arg. Jag kommer inte ihåg på vad, men arg var jag. Troligen på att jag inte riktigt passade in i skolan och kände mig utanför.
Över åkern hade jag gått som så många gånger dom cirka tre hundra meterna som det var hem till farmor och farfar. I farstun stod farfars stövlar och det luktade jord. Inne i köket satte jag mig på kökssoffan, jag minns precis dofterna och kommer ihåg hur det såg ut.
Farfar undrade hur det var. Jag är arg sa jag, men berättade nog ingenting mer om vad det berodde på. Kom med mig sa farfar och gick ut i farstun och tog på sig sina stövlar och en sliten jacka. Han gick ut på åkern och jag bara följde efter. Vi kom fram till ett stenröse och så berättade farfar att när han var liten och arg brukade han gå till just det här stenröset och kasta sten. Han böjde sig ner och gav mig en sten och sa åt mig att kasta. Sten efter sten kastade jag och även farfar kastade några stenar. Det var som om ilskan tog slut och mitt i alla frustration kunde vi skratta tillsammans.
Farmor och farfar har gett mig så mycket värme och kärlek, deras kärlek till varandra har lyst i deras blickar. När jag gick dit efter skolan kunde jag ibland smyga in på deras kontor och lägga av telefonluren bara för att inte mamma eller pappa skulle kunna ringa dit och säga att jag skulle komma hem. Tillsammans täljde vi smörknivar, åkte traktor, åt av farmors goda bullar och planterade skog som i själva verket bara var en liten dunge på en stor åker. Jag har så många minnen och så mycket att känna tacksamhet över. Han har betytt så oerhört mycket.
Nu finns farfar inte mera. På fredag är det begravning i Flistad kyrka. Farfar skulle fyllt 95 år och har i hela sitt liv levt och bott i Flistad mitt på Östgötaslätten utanför Linköping. När han har flyttat har det varit mellan husen på gården eller till huset som farmor och farfar byggde på åkern bredvid. Tänk att vara så rotad och jordad.
”Av jord är du kommen.
Jord skall du åter bli.
Jesus Kristus, vår Frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”