Vi matas hela tiden av budskapet att vi ska vara starka, att vi ska klara oss själva och att det är vårt eget fel om vi inte lyckas. Jag tror att det är fel.
Att vara ensam är på ett sätt att inte vara beroende, man slipper bli besviken när någon vän försvinner eller om någon gör något ont mot mig. Istället kan jag då tycka synd om mig själv och hålla fast vid att även om alla är dumma runt omkring så klarar jag mig bra.
Jag har en tro på att det finns en större verklighet än den vi ser, att det finns en tanke bakom allt, en Gud. För mig är det en ständig påminnelse om att vi inte är tänkta att leva isolerade från varandra, utan att vi ska leva tillsammans. I möten och relationer växer livet och får en så mycket större och starkare kraft.
Knäckfrågan är om vi vågar. Vågar vi visa oss för varandra? Vågar vi riskera att bli sårade? Vågar vi möta tankarna och känslorna som finns inom oss? Eller gör vi som samhället säger, biter ihop och klarar oss själva?
Jag ser möten som kraftkällor. När jag möter människor eller Gud fylls mitt förråd på. Vissa gånger riktigt mycket och ibland kan det allt vara lite jobbigt också och ta kraft. Men utan möten tror jag kraften minskar. Vi behöver varandra och jag är så otroligt tacksam för personer runt omkring mig som verkligen har burit mig när det varit tungt. Jag hoppas få vara med och bära dig när du har det tungt och att vi kan fira tillsammans när allting är bra.
Vi lever här och nu,
inte då och inte sen utan nu.
jag vill ta vara på varje dag jag har.Gud, hjälp mig alla dagar att se och
möta livet och inte blunda för det
som är viktigt eller svårt.När jag försöker blir du glad,
när jag misslyckas bär du mig.
Du firar och gråter med mig.Amen.
Jag tror att vi ofta är så rädda för att misslyckas, så att vi inte vågar försöka. Tänk om vi skulle kunna slappna av, våga visa oss svaga när vi är det och starka när vi är det utan att bli dömda av alla runt omkring. Tänk om vi på riktigt skulle kunna bära varandra och uppmuntra varandra.
Jag vill försöka, vågar du vara med?