Mitt under Buffalo – en av Missionskyrkans studentkvällar – har jag stämt träff med Anders. Vårt samtal handlar om det hopp Anders har i sitt liv som 24-åring. Det är ett liv som han får anpassa till sin sjukdom. När jag frågar Anders vem han är så säger han att han är en väldigt nyfiken person och att han gillar människor. Han både säger sig vara och framstår som en drivande person med många idéer som han vill se bli verklighet.
Anders har under sin uppväxt haft kontakt med en baptistkyrka i Linköping. För några år sedan flyttande Anders till Växjö för att börja på ett nytt jobb. Nuförtiden jobbar Anders på ungradio. Det är en förening som Anders var med om att starta och som hjälper ungdomar som vill syssla med radio. Väl i Växjö kollade Anders och hans fästmö Emma på lite olika kyrkor och bestämde att de trivdes bäst i Missionskyrkan, där de nu är medlemmar.
Hur mår du?
Sådär. Jag fick reda på att jag var sjuk för fyra år sedan, ungefär när jag slutade gymnasiet. Efter nästan ett år så fick jag diagnosen ulcerös colit, en magsjukdom. I dagarna har jag fått veta att jag också har IBS, en annan magsjukdom. När jag känner av och har problem med min sjukdom är det många toabesök och stark magverk. Jag blir mycket trött.
Har du fått hjälp av sjukvården?
Ja och jag har ett antal mediciner. Tre av dem måste jag äta resten av livet och var åttonde vecka får jag dropp. När jag har skov – det är när jag har extra mycket ont – så får jag kortison.
Känner du dig sjuk?
Nej, inte direkt. Jag borde känna mig mer sjuk än vad jag gör. Men något gör att jag inte deppar så mycket. Jag accepterar att det är som det är och att det kommer att bli bättre.
Du har hopp?
Ja. Det handlar mycket om inställning till sig själv och livet. Jag är sjukskriven halvtid och först tyckte jag att det var tungt. Men nu kan jag se det som något som är bra för att jag kan vila och bli bättre.
Var är Jesus i detta?
Överallt och ingenstans… Jag har brottats jättemycket med Gud sedan jag blev sjuk. Ibland vill man bara skrika. Ibland är man ganska säker på att ingen lyssnar. Men sedan kommer det perioder där jag ser nya saker och får ett annat perspektiv, andra tankar. Då ser jag att Gud finns med i mitt liv. När jag tittar i backspegeln efter en jobbig period så kan jag se att jag lärt mig något, fått nya kontakter och att det finns en mening med mitt liv och att det inte är någon slump.
I Bibeln står det om under som Jesus gör då han botar många sjuka. Hur ser du på det?
Jag har alltid haft mycket svårt för under. För mig har det viktiga varit vad Jesus sagt, än att han till exempel gick på vattnet. För några år sedan gick jag på en bibelskola. Där hände det att andra bad för att jag skulle bli helad. Jag hade svårt för det, för jag har svårt att tänka mig att jag skall bli helad över en natt. Istället har hoppet om under bidragit till att jag haft perioder då jag haft svårt för Gud. Det har hänt att jag byggt upp en förväntan om att bli helad och blivit bränd om och om igen. Det blir en jojo som jag till slut inte orkar med. Men i höstas kom jag fram till att jag har svårt för ordet helande. Istället gillar jag ordet läkande. Det ser jag som en långsam process som är anpassad till mig. Jag hoppas att detta är året som jag får läka.
Varför tror du att Gud inte gjort dig frisk?
Jag har svårt att tro att jag är sjuk för att jag gjort något fel och att detta är ett slags straff. Alla gör fel, men alla är inte sjuka. Jag skyller inte sjukdomen på Gud eller på mig själv.
Vad får du för hopp från Gud?
Gud bor i mig och jag har svårt att skilja på vad som kommer från mig själv och vad som kommer från Gud. Men det är hoppfullt att jag trots sjukdomen känner mig glad och positiv. Jag har drömmar och idéer om vad jag skulle vilja göra. Till viss del handlar nog hopp om uthållighet. Även om det skulle vara så att jag inte kan genomföra något just nu har jag hopp om att kunna göra det senare
i livet. Jag tror inte att jag skulle ha det hoppet utan Gud.
Magnus Hagevi
Artikel publicerad i Tidningen Missionskyrkan Växjö mars 2009
www.missionskyrkanvaxjo.se