Att vara välkommen är inte samma sak som att vara trygg.

Att vara välkommen är inte samma sak som att vara trygg.

Läser på om kyrkovalet, försöker sätta mig in, se nyanser. Många säger att de partipolitiska nomineringsgrupperna ska undvikas. På regional nivå (stiften) och nationell nivå (kyrkomötet) är det lite tydligare än vad det är på lokal nivå.

I de lokala valen i församlingar och pastorat finns det i vissa fall endast ett alternativ, ibland två där det ena är partipolitiskt och det andra ett helt eget lokalt alternativ. Skrivningarna i programmen innehåller nästan alltid orden att alla ska vara välkomna.

Att vara välkommen är inte samma sak som att vara trygg. I området där jag bor finns fortfarande ett aktivt kvinnoprästmotstånd. Frågor kring hbtqia+ personers plats och roll i församlingarna pratas det väldigt lite om. Det finns ett tydligt vi och dom, där vi är de trogna och aktiva gudstjänstbesökarna och de andra inte syns till eller besöker en kyrka ibland utan att riktigt känna sig som en del av gemenskapen. Kan det vara så att ett första glatt välkommen inte räcker? Att trygghet är något helt annat?

Jag läser de olika programmen i tidningen för församlingarna runt omkring och konstaterar att jag snarare måste läsa mellan raderna, vad som inte skrivs ut. Vad som är underförstått, eller något som skulle kunna få människor att rösta på något annat om de visste vilken gudssyn, bibelsyn eller åsikter som finns där bakom?

Jag drömmer om en äkta och ärlig kyrka som står upp för sina beslut, skapar trygghet och respekt och där vår tro får konsekvenser i hur vi ser på varandra, bemöter varandra och låter olikheter berika och vara en tillgång. Där ord inte bara är fina utan på riktigt betyder någonting.

Idag sänder jag upp en bön för Svenska kyrkan och för alla som blir valda att föra den kyrkan som är vår vidare in i framtiden, och närmare Gud.