Jag kom tillbaka till bibelskolan i Jönköping efter en tid av sjukskrivning för problem med magen. När jag kom dit kände jag att det var en konstig stämning. Snart skulle det vara en morgonandakt.
En lärare bad mig följa med, jag visste inte vart och varför. Jag kom in i ett rum, där satt flera av lärarna i ett trångt kontor. I mitten stod en tom stol. Där skulle jag sitta. De skulle be för mig så jag skulle bli frisk. Jag skulle bekänna alla mina synder. Mina synder var orsaken till att jag hade en kronisk sjukdom. Om jag bara skulle tro tillräckligt starkt, be tillräckligt mycket så skulle jag inte vara sjuk. Jag levde i synd bland annat eftersom jag och Emma som då var förlovade var sambos. Det uppskattades inte av skolan. Det påpekade de tydligt redan vid antagningen.
Jag satt där spänd och osäker. De la händerna på mig och bad. Tyst bönesus, tungotal och ord om att jag skulle lämna allt till Jesus, alla mina synder för att bli frisk. Då och då blev det tyst och jag förväntades reagera, säga något, be ett “Jesus” eller säga att jag nu kände mig bättre. Det var en tryckt stämning, jag var rädd. Ensam. Jag minns hur det luktade och att persiennerna var neddragna.
Jag vet inte hur länge jag satt där på stolen. Jag vet inte vem det var som gång på gång tryckte på mitt huvud. Jag minns inte så mycket av orden som bads. Det var som ett konstant brus i mitt huvud. Jag blev inte frisk.
Man förväntades vara tacksam, glad efter bönestunden där i rummet. Jag var helt tom. Och så skulle vi direkt gå ut till kapellet där andakten skulle börja. Lovsång på hög volym, förväntningar om att stå där med sträckta armar och visa min kärlek till Gud. Jag vågade ingenting annat än att spela med. Det var för mig ett andligt övergrepp.
Det tog lång tid innan jag vågade börja sätta ord på det jag varit med om, inte ens till Emma kunde jag berätta om det här.
Den här händelsen har satt djupa spår och formade under många år min gudsbild och självbild. Gud som en hård och dömande gud, jag som otillräcklig och sjuk. Jag har nu levt med min sjukdom i tjugo år och jag är fortfarande sjuk. Men jag tror inte längre på att det är på grund av min synd.
#religionstraumadagen
