Man åker till, men åker ifrån. Man tuffar fram, sen står man still. Station efter station passeras och människor på väg mot olika håll svischar förbi.

Jag både gillar och hatar tåg. Tåg står för mig för väntan, längtan, sorg, ensamhet, rastlöshet, kärlek, frustration och andningspaus.

Att åka tåg är både trygghet och rotlöshet. På väg ifrån någonting och på väg mot någonting.

Osäkerheten om hur det ska gå med allt när man kommer fram gnager, samtidigt som rörelsen framåt ger energi. Rädslan för framtiden och samtidigt hoppet.

Mitt första möte med Emma var på en tågstation. Avesta Krylbo, orten Sjövik och lägret Helt Enkelt sommaren 2003 kommer för alltid vara väldigt speciellt för mig.

Tåg har alltid varit en del av vårt förhållande. Ibland som en möjlighet att kunna träffas och ibland som ett stort hinder och en ond klump i magen. Många tårar och mycket längtan.

I livet finns många växlar som kan strula, det finns bistrovagnar som fyller på med energi. Det finns skrikiga barn och borttappat bagage. Det finns på något konstigt sätt både kaos och lugn.

Det enda som man vet är att man är på väg.